Nervositet i väntan på besked

På fredag får jag besked från Tingsrätten om vårdnad och umgänge. Jag kan inte släppa tanken på det hela, fast jag skulle behöva vila skallen en stund. Fel svar därifrån ger katastrofala konsekvenser hur man väljer att handla. 

Är så rädd att jag inte vågar gå utanför dörren. Kan inte leva så här. Vi sitter i fängelse och förövaren lever fritt sitt liv, som om inget har hänt. En ohållbar situation. 

Även vid "rätt" beslut från Tingsrätten så finns hotbilden kvar, och kommer att göra så i 16 år framåt, även om det naturligtvis kommer bli svårare för fadern att faktiskt lyckas föra ut min dotter ur landet. För ju äldre hon blir, desto mer kan hon själv göra, men helt säker kommer hon aldrig att bli. Livet känns inte helt enkelt just nu.

Läste en artikel idag om en mamma som tvingat sin 3-åring att röka och dricka öl, samt kallat sonen för riktigt fula saker. Och jag får det inte att gå ihop. Lika lite som jag kan förstå hur fadern tänker i mitt fall. Hur kan man medvetet göra val och utföra handlingar som man VET skadar sitt eget barn? Själv blir jag som en tiger om något händer mina barn, vill skydda dom mot allt ont någonsin. Så hur kan man själv skada dom? Jag är ingen perfekt mamma, som gör allt rätt. Nej, jag gör misstag och fel, som alla andra, men ALDRIG medvetet och utstuderat! 

Jag hade en väninna som gick ner sig en period, och som begick ett misstag mot sitt barn, men hon stod för det, och ringde soc och bad om hjälp! Är det någon mamma jag ser upp till, så är det henne! För alla kan få svackor och göra fel, men man måste hantera konsekvenserna på rätt sätt, vilket hon så starkt gjorde. Det är väl det genombrottet jag ännu så naivt går och väntar på i faderns fall... Men vet ju innerst inne att det aldrig lär ske. 

Fadern ljög sig grön i rättssalen i torsdags. Han hittade på historier och det värsta var nog när han påstod att han inte är praktiserande muslim. Han är liksom fundamentalist. Bokstavstroende. Det var han som såg till att Gotland fick en lokal att använda som moské. Det är han som ser till att moksén får besökare. Han som leder bönen. Han sitter på huk och dricker vatten, skäller på vår 2-åring när hon äter med fel hand, ber mig läsa koran för dottern istället för att sjunga barnvisor, förbjuder mig att fira dotterns födelsedag eller jul. Nu har jag gjort det ändå, men inte med hans samtycke.

Han är en bra pappa på många sätt, han leker med henne och hon har roligt med honom på lekplatsen. Men han brister en del i sin omvårdnad, när det kommer till dotterns mjölkallergi, något som han har börjat bättra sig med. Men det som gör honom direkt olämplig är att han för det första vill ta med sig en liten tjej på bara 2 år till ett land i fullt krig, utan rättssystem och fungerande sjukvård. Det andra är att han vill behålla henne där och därmed ta ifrån henne sin mamma, syskon och vardgliga liv med vänner på dagis, mormor, mostrar och kusiner som hon är van att träffa ofta. Det första erkänner han och står för så jag hoppas att det räcker för att domstolen ska förstå. Det andra har han sagt till mig/hotat mig med, och min väninna hörde alltsammans. Hörde gjorde även mitt äldsta barn. Vittnesmålet finns nedskrivet och domstolen fick ta del av det. Jag hoppas att dom ska förstå allvaret i detta och inte utsätta min dotter för en massa risker.

Jag vill att dottern och hennes far ska ha ett umgånge, likt det dom hade innan hans hot, men han har liksom förstört allt. Kan inte lita på honom igen. För priset är extremt högt att betala om han sätter sina hot i verket, för mig, ja, men högst pris är det ju dottern som får betala.

På fredag vid 14-tiden får jag svar... Bara 2½ dygn kvar.

Kan inte föreställa mig ett liv utan något av mina barn. Det smärtar så vansinnigt att vara tvungen att tänka på det, och vara rädd för att det kan komma att ske. Kärleken till mina barn beskriver Cecilia Vennersten så bra i denna låt, som jag sjungit som vaggvisa för alla tre när de var små pluttar!

Kan man stänga av tankarna en stund och i så fall, hur gör man?

tisdag 07 februari 2012 21:58


Den fruktansvärda sanningen

är att myndigheter i Sverige är vansinnigt naiva. Ytterligare ett barn har nu förlorat sin ena förälder när den andra beslutit sig för att behålla barnet utomlands, och INGENTING görs rent juridiskt för att hjälpa barnet att komma hem, då föräldrarna ju var överens om "semesterresan" (som det hette från början...). Och jag är inte förvånad. Lever själv i en situation där jag hotas att bli av mitt ena barn. Hur det känns, kan jag inte beskriva med ord. 

Jag försöker med alla medel förhindra att bortförandet blir verklighet, men stöd är det dåligt om... Med undantag för föreningen SBN, som verkligen finns där, lyssnar, och gör precis ALLT för att hjälpa mig. Och några få vänner. Dessa är jag så tacksam för, då dom alla håller mitt huvud över ytan.

Socialtjänsten resonerar som att det "bara" är ett hot, och att det förmodligen inte kommer att hända något. Detta trots att det är en riskbedömning gjord, som säger det motsatta. Även fast det finns en polisanmälan angående hotet. 

Några i min omgivning har slängt ur sig saker som att "det borde du ha tänkt på INNAN du skaffade barn med en utlänning". För helvete, jag kan inte gå igenom livet och vara misstänksam mot alla. Det finns svenskar som gör samma sak. 

På passavdelningen bad jag att dom skulle sätta en spärr så att det krävs mer än bara en fullmakt, med min lättförfalskade namnteckning på, men det gick inte att ordna, för det är emot deras rutiner... Kör då upp dom rutinerna i era arlsen!

Ingenstans kan man göra något förrän brottet är begånget. Och då kan man inget göra då heller, eftersom landet ifråga inte har något rättssystem, det råder krig, är slutet mot västerlänningar så jag kan inte ens resa in i landet bara så där... Landet samarbetar överhuvudtaget inte med väst. En mardröm.

På torsdag är det förhandling i Tingsrätten, och jag ber för att det ska gå vägen, bli det bästa möjliga skydd för min dotter. 

Är inte ute efter att förstöra relationen mellan dottern och fadern, tvärtom, men inte på bekostnad av dotterns trygghet och liv. Där går liksom gränsen. 

Han är en bra pappa på alla andra sätt, men anser att han brister i sitt föräldraansvar genom att ens överväga att ta sitt barn till ett land i brinnande krig, och dessutom ta ifrån henne mamma, syskon, vardag, vänner och allt vad hennes liv består av.

Sverige MÅSTE få fram ett system som skyddar ALLA barn från såna här saker. NU! Inte bara stå som paralyserade fån och titta på. Det handlar faktiskt om barns liv här!

Är så fruktansvärt rädd och ledsen. Ledsen för att han lät det bli såhär. Det kunde ha varit hur bra som helst, men han lät det bli ett helvete. Inte bara för mig och dottern, utan även för sig själv, för jag är säker på att även han mår kasst.

Behövde verkligen få ur mig detta. 

Men kärleken till mina barn kommer ge mig den kraft och styrka jag behöver för att ta mig igenom detta, det är jag säker på.

måndag 30 januari 2012 22:50


Saknar Er...

Jag gillar öppna, ärliga och raka människor. Det är såna jag föredrar att omge mig av. Senaste tiden känner jag att några i min närhet inte riktigt säger som det är. Stämningen är tryckt, och jag har ingen aning om varför. Jag har pratat med personerna i fråga, men får bara förnekande svar, att inget är fel. Ändå märker jag så tydligt att det är något. När mina barn dessutom blir inblandade så lackar jag. Är det verkligen så svårt att bara säga vad som är fel? Jag är inte farlig, jag biter bara om jag måste... 
Om någon känner sig träffad så kanske det är så att det stämmer, och om så är fallet, vore jag evigt tacksam om vi kunde prata med varandra, lägga korten på bordet. För jag är långt ifrån felfri, och kan ha irriterat någon, eller gjort något som sårat eller nåt, men problemet är omöjligt att lösa om jag inte får klarhet i VAD som är fel...

Och jag saknar Er. Älskar Er.  

torsdag 26 januari 2012 16:39


Onödiga ingrepp...

...och brott mot de mänskliga rättigheterna, är något som snurrat i min, och många andras skallar, så även i pressen, de senaste dagarna. Tvångssteriliseringar av transsexuella. En verklighet fortfarande idag 2012 i Sverige. Vi har en regering där majoriteten vill förbjuda detta övergrepp, men som står tillbaka för den konservativa delen av KD och naturligtvis vårt lilla favoritparti SD. Alla hbt-organisationer och dess ledning och medlemmar kämpar med blod och svett för att förändra detta. Jag önskar att jag hade lite mer kraft att skrika högt, jag med. Men mycket har hänt på den privata fronten, och där också ohälsa, som inte vill lämna mig ifred.

Ska försöka ta igen mig, och få krafterna åter. Sen jävlar!

fredag 20 januari 2012 18:23


A whiny old bitch...

Jag känner mig så fruktansvärt gnällig. Samtidigt så tycker jag mig ha lite av den den rätten just nu. För att få såna smärtor att man behöver hjälp till sjukhus med ambulans, två gånger om dagen, skulle göra den mest positiva människa lite trött...

Idag ska jag ge ros och ris.
Börjar med riset.

Jag kom in i ett tillstånd, där jag slår mig själv sönder och samman, skriker hysteriskt, hyperventilerar och med så svåra smärtor att att jag helst bara ville absluta mitt liv, hellre än att vänta på hjälp.

Då satte en sköterska mig ENSAM i ett rum. Ensam. I det tillståndet. Alltså, ingen normalt funtad medmänniska skulle göra så, och än mindre någon som är vårdpersonal och dessutom på sitt skift med full betalning för att hjälpa...

Jag hade en tid till Neurologen så den charmiga sköterskan gick och hämtade en rullstol och satte mig i, jag var fortfarande i ett psykotiskt smärttillstånd. Hon packade mig full med väska och jacka, och börjar köra ut mig från rummet. Hon kör rakt in i en dörrkarm, så det känns som att skallen ska explodera. Jag skrek rakt ut och trodde att jag skulle bli galen (som i typ dags att låsas in i ett madrasserat rum, och låta nyckeln kastas bort) Då kom ÄNGELN.

En mörk skönhet, sköterska, som jag träffat tidigare. Hon tog min rullstol, körde försiktigt in mig på rummet igen, hämtade smärtlindring och gav intravenöst. Sedan bäddade hon ner mig i en säng, klappade mig och lugnade mig, satte på syrgas och virade om en filt, så jag kunde sluta skaka av frossa. Hon stannade vid min sida tills smärtan gav vika. En mänsklig hand, en omtanke, är så mycket mer verksamt vid såna här tillstånd, än starka morfinpreparat, även om dessa tyvärr också är nödvändiga. Att känna att det finns någon vid ens sida som lugnar, betyder verkligen allt. 

Jag må inte vara den smartaste människan på jorden, men är inte helt lost... Dock så övergår det mitt förstånd hur den första sköterskan kunde göra som hon gjorde. Som människa. 

Pratade sedan med min läkare och han förklade att det finns fördomar där, precis som på alla andra platser. Men han skulle prata med dom på akuten igen, så att vi Hortons-patienter inte får ett sånt bemötande igen. 

Det må vara obehagligt att träffa en människa i "det där" tillståndet. Jag menar, jag blir ju rädd för mig själv... But still! Vi är MÄNNISKOR. LIV. Om vi inte kan försöka styra bort fördomar från akuten och sjukhusmiljön, hur tusan ska man då se något hopp om ett fördomsfritt samhälle?

måndag 02 januari 2012 17:53


|

öppna
stäng

Du måste vara ansluten för att skriva ett meddelande till sarushki

Du måste vara ansluten för att lägga till sarushki till dina vänner

 
Skapa en blogg