men kan inte...
Tänker för mycket. Känner mig lite förvirrad, men det är ju iofs ingen ovanlighet.
Städade/sanerade äldsta barnets rum idag, det tog 4 timmar och hann bli fem fulla soppåsar och en överfull tvättkorg innan jag var klar. Under tiden jag städade, kände jag mig så irriterad så att när äldstingen ringde mig (hon sover hos en kompis) så var jag arg på henne för att hon snuskat ner sitt rum, och jag skällde på henne. Fick sjukt dåligt samvete, men hann tack och lov ringa och säga godnatt innan hon somnat, och då också förklara henne min gränslösa moderskärlek. Då borde jag ju kunna somna, tycker man... Men icke.
Måste gå upp om 2½ timma, ta en dusch och sedan åka bussen till sjukhuset.
Har ju lidit rätt hårt av Hortons huvudvärk de sista veckorna. Ambulans 6 gånger på två veckor, senast igår. Så imorgon ska min neurolog påbörja en kortisonbehandling. Man får 1 gram kortison i sprutform, under tre dagar. Det motsvarar liksom 200 av de kortisontabletter jag vanligtvis äter 20 milligram av... Hoppas chocken ska hjälpa min kropp att slippa fler attacker. För det är verkligen SINNESSJUKT smärtsamt. Att föda barn känns som en spa-behandling i jämförelse, rent smärtmässigt. Och att bli fullproppad med morfinpreparat är ingen höjdare av många skäl. Dels är jag livrädd för att kroppen ska tillvänjas, och dels mår jag pyton i nästan 10 timmar efter morfinintag. Kräker och ulkar. Nej, nu håller jag tummarna för att kortisonet ska hjälpa.
Min älskade mellandotter passar på att spendera lite extratid hos mig nu under jullovet, känns underbart!
Däremot så är jag rasande tokig på min exman. Vi har bestämt att han ska ha vår lilla dotter varannan helg. Så jag gjorde planer nu inför nyårshelgen. Men som vanligt så backar han ur i sista minut, och det gör mig förbannad. Känns som att han vill ha kontroll över mitt liv, till vilket pris som helst. Har man barn, får man ju liksom anpassa livet efter dom, men gäller det bara mig?
Din kommentar :