Åkte ner till sjukhuset för att få behandling med extremt höga doser kortison, för att äntligen komma till bukt med min värsta fiende mr Horton. Låg en halvtimma med kortinsondroppet när det small till... Hortonsattack from hell! Läkaren gav mig först 5 ml Ketogan. Kände INGENTING. Han gav min normala dos, upp till 7,5 ml, som alltid räckt tidigare. Det fortsatte i hela tre timmar, och tillslut bad jag läkaren att avliva mig, eller låta mig gå ut och hoppa framför en buss. Han frågade då om jag var säker på att jag vågade ta risken med en spruta till, och svaret var givet... Hade gärna dött i det läget, så fanns det hopp om att jag skulle bli bra, så tar man ju den utan att blinka. Och när de sista 15 ml Ketogan pumpades in försvann värken HELT! Som att knäppa med fingrarna. Läkaren sa att det lika gärna kunde vara attacken som slutade av sig själv. För trots denna enorma mängd morfin, så kände jag ingen yrsel, illamående eller onykterhet, som jag brukar. Det var fruktansvärt jobbigt. Jag orkar verkligen inte mer av detta. Har fått en epilepsi-medicin som ska avhjälpa attackerna helt, förhoppningsvis. Denna kortisonbehandling ska kapa skovet jag varit i senaste året.
Börjar förstå varför sjukdomen även kallas självmordshuvudvärk, för hur mycket livsglädje jag känner och hur mycket jag än må ha att leva för, så vill jag hellre dö än uppleva detta helvete i ens tio minuter igen...
Sov bara två timmar i natt så är helt slut nu. Blir en tidig kväll för mig, för imorgonbitti är det sjukhuset igen. Fy fan vilket trist blogginlägg, men så blir det ibland =)
Kram på er all fina läsare och vänner!
Hoppas du får bukt på den där skiten väldigt snart! 
