Jag känner mig så fruktansvärt gnällig. Samtidigt så tycker jag
mig ha lite av den den rätten just nu. För att få såna smärtor att
man behöver hjälp till sjukhus med ambulans, två gånger om dagen,
skulle göra den mest positiva människa lite trött...
Idag ska jag ge ros och ris.
Börjar med riset.
Jag kom in i ett tillstånd, där jag slår mig själv sönder och samman, skriker hysteriskt, hyperventilerar och med så svåra smärtor att att jag helst bara ville absluta mitt liv, hellre än att vänta på hjälp.
Då satte en sköterska mig ENSAM i ett rum. Ensam. I det tillståndet. Alltså, ingen normalt funtad medmänniska skulle göra så, och än mindre någon som är vårdpersonal och dessutom på sitt skift med full betalning för att hjälpa...
Jag hade en tid till Neurologen så den charmiga sköterskan gick och hämtade en rullstol och satte mig i, jag var fortfarande i ett psykotiskt smärttillstånd. Hon packade mig full med väska och jacka, och börjar köra ut mig från rummet. Hon kör rakt in i en dörrkarm, så det känns som att skallen ska explodera. Jag skrek rakt ut och trodde att jag skulle bli galen (som i typ dags att låsas in i ett madrasserat rum, och låta nyckeln kastas bort) Då kom ÄNGELN.
En mörk skönhet, sköterska, som jag träffat tidigare. Hon tog min rullstol, körde försiktigt in mig på rummet igen, hämtade smärtlindring och gav intravenöst. Sedan bäddade hon ner mig i en säng, klappade mig och lugnade mig, satte på syrgas och virade om en filt, så jag kunde sluta skaka av frossa. Hon stannade vid min sida tills smärtan gav vika. En mänsklig hand, en omtanke, är så mycket mer verksamt vid såna här tillstånd, än starka morfinpreparat, även om dessa tyvärr också är nödvändiga. Att känna att det finns någon vid ens sida som lugnar, betyder verkligen allt.
Jag må inte vara den smartaste människan på jorden, men är inte helt lost... Dock så övergår det mitt förstånd hur den första sköterskan kunde göra som hon gjorde. Som människa.
Pratade sedan med min läkare och han förklade att det finns fördomar där, precis som på alla andra platser. Men han skulle prata med dom på akuten igen, så att vi Hortons-patienter inte får ett sånt bemötande igen.
Det må vara obehagligt att träffa en människa i "det där" tillståndet. Jag menar, jag blir ju rädd för mig själv... But still! Vi är MÄNNISKOR. LIV. Om vi inte kan försöka styra bort fördomar från akuten och sjukhusmiljön, hur tusan ska man då se något hopp om ett fördomsfritt samhälle?
Din kommentar :