På fredag får jag besked från Tingsrätten om vårdnad och umgänge. Jag kan inte släppa tanken på det hela, fast jag skulle behöva vila skallen en stund. Fel svar därifrån ger katastrofala konsekvenser hur man väljer att handla.
Är så rädd att jag inte vågar gå utanför dörren. Kan inte leva så här. Vi sitter i fängelse och förövaren lever fritt sitt liv, som om inget har hänt. En ohållbar situation.
Även vid "rätt" beslut från Tingsrätten så finns hotbilden kvar, och kommer att göra så i 16 år framåt, även om det naturligtvis kommer bli svårare för fadern att faktiskt lyckas föra ut min dotter ur landet. För ju äldre hon blir, desto mer kan hon själv göra, men helt säker kommer hon aldrig att bli. Livet känns inte helt enkelt just nu.
Läste en artikel idag om en mamma som tvingat sin 3-åring att röka och dricka öl, samt kallat sonen för riktigt fula saker. Och jag får det inte att gå ihop. Lika lite som jag kan förstå hur fadern tänker i mitt fall. Hur kan man medvetet göra val och utföra handlingar som man VET skadar sitt eget barn? Själv blir jag som en tiger om något händer mina barn, vill skydda dom mot allt ont någonsin. Så hur kan man själv skada dom? Jag är ingen perfekt mamma, som gör allt rätt. Nej, jag gör misstag och fel, som alla andra, men ALDRIG medvetet och utstuderat!
Jag hade en väninna som gick ner sig en period, och som begick ett misstag mot sitt barn, men hon stod för det, och ringde soc och bad om hjälp! Är det någon mamma jag ser upp till, så är det henne! För alla kan få svackor och göra fel, men man måste hantera konsekvenserna på rätt sätt, vilket hon så starkt gjorde. Det är väl det genombrottet jag ännu så naivt går och väntar på i faderns fall... Men vet ju innerst inne att det aldrig lär ske.
Fadern ljög sig grön i rättssalen i torsdags. Han hittade på historier och det värsta var nog när han påstod att han inte är praktiserande muslim. Han är liksom fundamentalist. Bokstavstroende. Det var han som såg till att Gotland fick en lokal att använda som moské. Det är han som ser till att moksén får besökare. Han som leder bönen. Han sitter på huk och dricker vatten, skäller på vår 2-åring när hon äter med fel hand, ber mig läsa koran för dottern istället för att sjunga barnvisor, förbjuder mig att fira dotterns födelsedag eller jul. Nu har jag gjort det ändå, men inte med hans samtycke.
Han är en bra pappa på många sätt, han leker med henne och hon har roligt med honom på lekplatsen. Men han brister en del i sin omvårdnad, när det kommer till dotterns mjölkallergi, något som han har börjat bättra sig med. Men det som gör honom direkt olämplig är att han för det första vill ta med sig en liten tjej på bara 2 år till ett land i fullt krig, utan rättssystem och fungerande sjukvård. Det andra är att han vill behålla henne där och därmed ta ifrån henne sin mamma, syskon och vardgliga liv med vänner på dagis, mormor, mostrar och kusiner som hon är van att träffa ofta. Det första erkänner han och står för så jag hoppas att det räcker för att domstolen ska förstå. Det andra har han sagt till mig/hotat mig med, och min väninna hörde alltsammans. Hörde gjorde även mitt äldsta barn. Vittnesmålet finns nedskrivet och domstolen fick ta del av det. Jag hoppas att dom ska förstå allvaret i detta och inte utsätta min dotter för en massa risker.
Jag vill att dottern och hennes far ska ha ett umgånge, likt det dom hade innan hans hot, men han har liksom förstört allt. Kan inte lita på honom igen. För priset är extremt högt att betala om han sätter sina hot i verket, för mig, ja, men högst pris är det ju dottern som får betala.
På fredag vid 14-tiden får jag svar... Bara 2½ dygn kvar.
Kan inte föreställa mig ett liv utan något av mina barn. Det smärtar så vansinnigt att vara tvungen att tänka på det, och vara rädd för att det kan komma att ske. Kärleken till mina barn beskriver Cecilia Vennersten så bra i denna låt, som jag sjungit som vaggvisa för alla tre när de var små pluttar!
Kan man stänga av tankarna en stund och i så fall, hur gör man?
