Har oroat mig ganska länge redan, men nu är det inte många dagar kvar tills det är dags... Åker till Stockholm och läggs in på Danderyds Sjukhus nästa måndag. På tisdagen opereras jag. Siffrorna om att en av hundra inte vaknar igen, snurrar i skallen, men vet också att risken att jag ska dö i förtid om jag INTE gör operationen är rätt stor. Hormonrubbningar som PCO och fel på binjurarna i kombination med en gammal ätstörning har gjort att jag gått upp i vikt, och inte kan gå ner på egen hand. Näringsupptaget är för högt på mig. Så nu blir det en gastric bypass, som enligt farbror doktorn är det enda som kan hjälpa mig.
Många tror att man genom en sån operation blir lycklig, smal och vacker. Att det är ett enkelt sätt att gå ner i vikt. Men jag vet att det kommer att bli en kamp, resten av mitt liv. Rätt mat, rätt mängd, tillräckligt ofta och lååångsamt... Det finns rätter jag aldrig mer kan äta. Svårast kommer det att vara att inte kunna svepa en liter vätska, när man är riktigt törstig. Att inte få dricka till maten, utan bara mellan måltiderna.
Smal vill jag heller inte bli, bara inte överviktig. Vacker, haha, vilket skämt... En massa lös hud som hänger. Lycka? Livet i övrigt förändras ju inte av ett kirurgiskt ingrepp...
Har väldigt svårt att förstå de som tror att fettförlust skapar total harmoni i livet i övrigt.
Jag gör detta för att orka mer, få en bättre hälsa, orsaka mindre belastning på mina redan reumatiska leder och allra främst, för mina barns skull. Så att dom får ha sin mamma kvar ett tag till.
Så trots insikten om täta toabesök, trista måltider, kräkningar och obehagskänsla, och trots all denna dödsångest jag sitter med, ser jag fram emot att få vakna på eftermiddagen den 27/9, med helt nya förutsättningar. En konstig känsla av både hopp och fasa.
Nu ska jag bädda ner mig i soffan och mysa under filten till någon film.
Peace och en massa goda tankar 
